Hade tänkt lägga ut detta till påsk, men dessa fjädrar passade Tinas barn bättre än våra hundar.

Vera, Yoyo & Irma ser ut som om dom lyft sig en eller 2ggr för mycket, eller kanske gått till någon budget kirurg :-)

cirkushästar har väl dylika plymer förresten?

Nåväl, det blev inte så bra som jag hade tänkt i alla fall :-)

Garpenborg's Agata & Garpenborg's Underverk

Aliz & Vera

Vera är moster till Aliz. Aliz är nämligen dotter till Wita (ja, halvmoster, men så noga måste vi ju inte vara) och mellan dem skiljer det 4år. Aliz som ska få valpar nästa vecka (tors eller fre) slussas långsamt och försiktigt in i familjen. Vi tar det alltid väldigt lugnt med nya hundar som ska stanna så länge som fodertikarna ju gör. Den första dom får bekanta sig med är alltid Vera. Snällare brutta än henne får man leta efter, dessutom är hon ju äldst här hemma. Sedan blir det Irma och till sist den lilla surisen Yoyo. Och vid det laget är ofta Yoyo så van vid att hunden i fråga är här och eftersom de andra två är avspända så ger det henne de bästa förutsättningarna. Det lönar sig att vara sådär noga, för det är himla skönt sen när vi kan ha alla tillsammans - i allafall när vi är bara familjen här hemma. Vid besök brukar vi ha mammorna separerade då det är onödigt att utsätta dem för den stressen, vi har inget vi känner att vi behöver bevisa, dessutom är det svårt för oss att hinna med att hålla koll på barnen, besökarna och dessutom läsa hundarnas sigaler samtidigt- då är vi glada över att vi har så pass stort att alla kan vara på sina håll :-)

nå, här kommer bilden på Helan & Halvan

Så här prickig och fin var Alexander när han kom hem från dagis häromdagen, påminde mig om min pappa som ofta såg ut ungefär likadan i ansiktet efter sina arbetsdagar :-)

MEN han bräcker inte den här damen:

Vera! ingen kan konsten att skita ner sig som hon (bilden från några sommar sedan)

Skitiga barn & skitiga hundar innebär ju att dom haft roligt   

efter morgonens promenad hela gänget   

Saknar att se Veras huvud ordentligt- enligt veterinären i morse så har ögat blivit bättre, fast för en lekman så ser det hela mest ut som en sörja tycker jag. Otäckt att det ska ta sån tid, men å andra sidan skrapade dom ju bort halva ögat ju,,,klart det måste läka långsamt. Vera hatar denna tratt, hon dänger numer in den i allt, med förhoppning om att den skall gå sönder, att inte kunna tvätta sig eller gnaga på ett av alla hennes ben, dag ut och dag in kan inte vara så roligt stackarn! Fast jag vet att tar jag av den så kommer hon att kasta sig i soffan för att klia sig i ögat och då är vi väl tillbaka på ruta 1,,,,så tratten får stanna på,,,

här en närbild på Irma och hennes mormor Ulla - dom gillar varandra skarpt

Älskade Veran blev faktiskt sämre efter operationen (sårkanterna på hennes öga skrapades rent under narkos) när jag till min förskräckelse efter ett antalt timmar här hemma fick se att hennes temperatur låg på 35,8 trodde jag att slutet var nära. Gud så rädd man blir! Helt kall om tassarna och blek i tandköttet. Ett samtal till sjukhuset med resultatet att dom ville vi skulle åka in förstås, och det ville jag med- så fort som möjligt. Men med barn som samtidigt slutade dagis och "inställningstid" för både min mamma & Matthias på en ca 45min gjorde att det dröjde något. När jag då tog nästa temp hade den ökat till 36,2. Nytt samtal och besked om att avvakta och tempa igen om 1timme. Då märkte vi att hon var på rätt väg, inbyltad i varma kläder & filt så kvicknade hon så sakteliga till liv.

Kloka Åsa gissade på reaktion på smärtlindringen och idag känner jag mig lugn och Vera är nästan som vanligt. Med en tratt på skallen så är förstås ingen helt sig själv förstås, men ändå. Helt klart är att om ögat måste skrapas fler ggr så kan hon inte få samma medicin som denna gången. Hellre en enögd Vera än ingen Vera alls! Men det måste ju gå att lösa på något vis.

Jag måste bara tacka alla gulliga som engagerat sig och stöttat, man blir så jäkla rädd helt enkelt och då behöver man vänner. Man behöver oxå en gullig familj som min mamma som kom och passade de små tvåbenta änglarna.

Puss puss till er allihopa   

och jag vill inte lägga ut någon bild på "tratt-vera" vill hellre tänka på denna bilden tagen bara förra veckan :-) Så här ska hon snart ha det igen- sovandes under en vilande Alexander

Min äldsta älskling har ju alltid varit en kärnfrisk galenpanna- och jag skulle faktiskt vilja säga att hon är det även nu, fast hon är inlagd på albano. För mig är skador inte sjukdomar på det sättet. Hennes vilda beteende har gjort att hon vid flera tillfällen i livet skadat ögonen, nu som snart 8åring så vill inte den senaste skadan läka. Att leka galenpannelekar med en 1åring sätter sina spår när man är gammelgammelmormor.

Lite orolig är jag förstås, det erkänner jag gärna. Vera är ju som en naturkraft, och naturkrafter skall vara hemma och klösa gäster på benen och sno saker från borden samt leta stenar i skogen, inte ligga inne på nåt jäkla sjukhus.

Nå, det är ju inte som att hon inte varit inne förut om vi säger så, men mest har det varit för att tvingas kräkas upp något smarrigt men högst olämpligt :-)

här bilder från i helgen, tratten på även ute för säkerhetsskull

nu får vi hoppas att veterinär Titti kan laga ögat, en enögd Vera skulle kännas lite sorgligt, hon om någon behöver båda sina ögon annars slår hon väl ihjäl sig helt,,,

Puss Vera! vi kommer och hämtar dig så fort vi får!   

Vera hittade den perfekta viloplatsen

eller den var perfekt tills att K dök upp

K påstår att han sett den först, men något sådant enkelt går inte en 8årig smart staff på :-)

men hon ligger envist kvar, K försöker övertala henne med en puss

när inget händer så tar han saken i sina egna

envisa Vera har ju faktiskt fortfarande inte flyttat på sig. För min del får de gärna ligga kvar ett tag, då vet jag vart jag har dom i alla fall :-)

häromveckan hade vi trevligt besök bestående av Elin (matte till garpenborg's alte) och hennes mamma Anna och hennes sambo Micke. Vår Vera föll pladask för Micke och satt som klistrad i hans knä tills dom begav sig av hemåt :-) Vi får konstatera som vi brukar, dvs att dom som gillar Veras galenskaper brukar bli bra staffeägare :-) på så vis fyller hennes studsande personlighet en viktig funktion här hemma.

tack för besöket - och vi hoppas på att det blir fler gånger!

sedan satte vi pojkarna med disken :-)