garpenblogg

Inlägg publicerade under kategorin I kärt minne

Av Maria - 3 oktober 2017 16:03

Vi har de senaste veckorna undrat varför vi inte sett den vackre och galet charmige katten Felix på länge. Barnen (och även jag) har ropat hans namn vid alla de ställen vi vanligtvis brukar möta honom, men utan framgång. Så sent som förra veckan sprang Kristoffer och Alexander längs gatan likt blixtar då vi trodde oss sett Felix skepnad där framme, men utan lycka då det bara var en helt vanlig katt som bara råkade likna Felix...

Så idag såg vi Felix matte på väg in i sitt hus, barnen vågade sig på att fråga henne hur det var med Felix
Det var med en orolig känsla i magen jag iakttog henne där i dörren med matkassar i händerna, något var konstigt. Hon verkade vilja prata med oss, hon lade ifrån sig det hon bar på och kom emot oss
Hon frågade ifall vi brukade klappa Felix och jag fick berätta att klappa nog är en underdrift, vi var ju praktiskt taget lite besatta av hennes underbare katt <3 jag beskrev hur sanslöst ljuvlig han alltid var med oss och att vi varje dag på väg hem från skolan försökte träffa honom. Hur barnen, oavsett årstid, kelade med honom liggandes raklånga på marken.
Då säger hon att Felix ibland bet människor, att han hade attackerat ett par av grannarna och att nu senast var det en ung flicka som blev biten.

Kristoffer och Alexander förstod inte, och inte jag heller egentligen, Felix var ju den coolaste snällaste snyggaste katten vi träffat, jag försökte fråga ifall flickan kanske gjort något? Men matten sade att hon sett allt och att Felix flugit på henne oprovocerat
Hon var väldigt ledsen förstås, och jag med, för hennes skull och för Felix
Det började regna kraftfullt och vi tog ett snabbt adjö

Barnen förstod inte ändå, varför kunde inte de grannar som nu Felix inte gillade bara flyttat härifrån? Hur kunde det spelat så stor roll att han bitit ett barn när han nu varit så snäll emot dem i flera år?
Själv kan jag ofta undra lite samma saker, uppväger goda gärningar för eventuellt onda? Kan man mäta det på något vis, är det verkligen nödvändigt att tillämpa nolltolerans på allt hela jävla tiden?
Vi lever i nån märklig tillvaro där varken människa eller djur tillåts ha brister - ändå vet vi ju att vi alla har just brister! Men eftersom klimatet är vad det är måste vi alla dölja dessa brister, för vi vet ju att vi riskerar att bli slitna i stycken ifall vi blottlägger dem. Inte ens en katt får ha några mörka sidor
Så fruktansvärt sorgligt när man tänker på det

Nu finns han inte mer, poff, borta! Han var inte vår, men katter är kanske aldrig helt någons- han var sig själv och vi kommer sakna honom oerhört!

Telefonen är fylld av bilder och filmer på honom och pojkarna - här kommer några av alla dessa <3

Av Maria - 9 juni 2017 15:45

SE UCh Garpenborg's Tyrann "Tello"

Somnade in i måndags, 14år 3månader och 8dagar gammal. Han har levt hela sitt långa och lyckliga liv hos sin husse Göran och matte Anita <3

Tello är den sista att somna in i T kullen, hans fyra syskon kommer möta upp honom på andra sidan <3

Det är lite svårt med orden märker jag, kullen betyder så mkt olika saker för oss, fem hundar som inneburit mer än jag någonsin kan beskriva

CH Garpenborg's Tyrann "Tello"
CH Garpenborg's Tindra "Julia"
CH Garpenborg's Toscana "Troja"
Garpenborg's Troll "Bono" 2cert
Garpenborg's Tudor

Vi har fått vänner för livet, mött en av de värsta sjukdomar man som uppfödare och ägare kan råka ut för (EP) Glatts åt oerhört bra utställningsresultat, fått en som flyttade med sin familj till USA, varit ledsna och varit glada - ja vi har följt dem längs livet dessa fem personligheter. Julias liv blev för kort men de andra tog igen dagarna åt henne och levde desto längre

Vi har älskat er alla, från den dag ni föddes tills nu- och vi kommer aldrig att glömma varken er eller era ägare

Av Maria - 17 juni 2014 09:56

Garpenborg's Ögonsten "Sessan" samt Garpenborg's Qristoffer "Fassi" två fantastiska hundar! Husse Kalle är uppvuxen med hund från oss då hans fina mamma Annmarie hade Garpenborg's Nonplusultra "Gnista" samt Garpenborg's Ophelia "Gullan"

Annmarie gick bort på julafton för rätt många år sedan nu (tiden går så fort) Det var en ära att fått lära känna henne och jag är övertygad om att hon skulle bli lycklig över att veta att hennes barnbarn Sixten blir pussad av Gullans barnbarns barnbarn Sessan <3

Av Maria - 21 mars 2012 14:06

vår M-kullen föddes 9e maj 1997 och bestod av två hanar och tre tikar

  • SE UCH Garpenborg's Maya
  • Garpenborg's Medusa "Olga"
  • Garpenborg's Mantra
  • LP 1 Garpenborg's Mango
  • SE UCH Garpenborg's Mercurius "Wotan"

Iår skulle dom fylla 15år. Olga var den sista att somna.

vila i frid Olga

     

bilderna är ifrån 9e maj 2010, dvs hennes 13års dag

Av Maria - 17 december 2011 15:53

  Garpenborg's Uddman  

2004-07-15 --- 2011-12-01


Den första december tog Uddman sitt sista andetag, hemma hos sin älskade husse & matte, Matthias & Malin. Han bodde hos sin nya familj i dryga tre och ett halvt år och hade det så otroligt bra. Att han inte finns längre känns helt galet, hela U-kullen är som bulldozers- starkare än brunbjörnar - och vi trodde alla att dom skulle finnas hos oss mycket mycket längre. Det hade nog Uddman gjort oxå om han inte hade fått atopiskdermatit på äldre dagar. Fruktansvärd sjukdom, det finns nästan inget värre än allergier oavsett vilken form dom yttrar sig i!

U-kullen - Saga & Connors vilda bebisar. Som naturkrafter tar och tog dom sig fram i livet. Och nu ytterligare en medlem ur syskonskaran borta. Fina fina Uddman! Visst säger man alltid att hundar är unika och speciella varenda en av er- men du killen, ja du har en speciell plats i våra hjärtan. När nu vi tyngs ner här hemma av tankarna på dig hur ska det då inte vara för din familj? Din syster Vera har fått en grundlig genomgång av orolig matte- varje liten fläck har studerats,,, Alfons matte Sofia fick även hon hjärtat i halsgropen. För hur jobbiga ni än varit (för i ärlighetens namn är att ha en av U:arna som att ha två eller tre vanliga staffar) så vill vi aldrig vara utan er en enda sekund.


Uddman, som hos sin nya familj ställdes ut en del, sin höjd till trots placerade han sig fint ett antal ggr. Eller kanske jag ska skriva- sin vildhet till trots. Jag har för mig att matte Malin beskrev de första försöken som att försöka tämja en vildhäst. Nå på de utställningar vi bevittnat så hade ekipaget funnit en gemensam grund och för det  mesta höll sig Uddman vid sidan av sin lättviktar matte :-) Utanför var det dock samma gamla vanliga buskille. Men snäll som sjutton, det var han alltid.

Vi vill tacka Malin & Matthias å de varmaste för att dom ville ta sig an en vuxen hund, utan problembakgrund eller andra hemskheter- utan en helt vanlig omplacerings hund. Och att ta honom till sina hjärtan som om han varit deras från 8v ålder, det är fint tycker vi- jätte fint. Stor varm kram till er och er familj. Vi tänker på er.


Här bilder på Uddman som liten och med sina syskon - fortfarande den vildaste kull vi haft nästan.   

(ja tätt följd av Z kullen och Veras Ä kull *ler*)

           


och sedan som vuxen

           



Av Maria - 14 november 2011 14:29

denna härliga film på Garpenborg's Fourmi som försöker gräva ner sitt ben fick mig att minnas min fina fina Lillan. Lillan var min älskade rottistik som alltid finns med mig, lika mycket idag som när hon fanns med mig fysiskt. Än idag många år efter hon gått bort har jag lite svårt att prata/tänka på och om henne. Men jag minns med glädje alla hennes upptåg. Hon var nämligen en fena på att gräva ner godsaker! Behärskad som hon var så kunde man ändå se en återhållsam glädje när hon fått ett nytt ben av något slag, och jag tror det var lika mycket glädje över projektet att gräva ner skatten som att eventuellt smaka lite på den. När Lillan var liten bodde jag fortfarande hemma hos min mamma, jag hade då även Lillans pappa Caifas hos mig samt att syster Malin med hennes rottispojke Ceasar oxå tillhörde hushållet. Jaaaa, tre rottisar med deras enorma pälsmängd, hu så det kunde se ut. Vi visste att det var dags att dammsuga när vi hittade Lillans ben "nergrävda" under en hög med hundhår i någon hörna :-) Liksom att Mamma visste att det var hög tid att tvätta när hundbenen var nergrävda i tvätthögen. På landet visste man att Lillan varit i farten när det stank av rutten fisk- hon höll sig nämligen framme när någon fiskade - och "skräpfisk" likt mört lyckades hon då tigga till sig- lekte lite med dem och sedan kilade hon iväg. För att äta upp sitt byte kunde man felaktigt tro, gräva ner de döda fiskarna var vad hon i själva verket gjorde. Gud så det kunde stinka!

Min älskade lilla GrävLillan   

Av Maria - 15 februari 2011 17:30


från Mangos husse Camilo. Det var den 7e december på morgonen och Mango hade varit lite darrig och stel, Camilo ville åka in och kolla upp honom. Vi surrade några minuter och Camilo lovade ringa och ge mer info efter besöket. Tankarna då gick mer åt hållet att det säkert skulle bli en del kontroller men att Mango strax skulle vara hemma hos familjen igen. Visst han var gammal, väldigt gammal tom, men ändå,,, varför är man alltid sådär att dessa saker skjuts bort?

Camilo ringde igen, och direkt hörde jag, ni vet den där tonen på rösten, man behöver inte känna någon väl för att känna igen vad tonen innebär. Camilo berättade att detta var ändhållplatsen och vi försökte både hålla tårarna borta, förgäves förstås. Mango skulle somna! Fina fina Mango. Så satt jag där, i syrrans vardagsrum med alla barnen runt omkring mig och grät- i andra ändan av telefonen satt Camilo med sin älskade Mango i knäet och grät. Camilo & jag känner varandra enbart genom Mango- alla dessa år vi har hörts av, alla de gånger vi träffats- alltid med MANGO som skäl och samtalsämne. Och helt ärligt tror jag inte två personer kan ha något bättre gemensamt än just honom, fine killen. Det var dessutom matte Camillas födelsedag, och barnen, stackars barnen. Det var ett tungt samtal, och det känns fortfarande tungt, hur det då ska kännas för Camilo & Camilla,,,

(Det här inlägget skrev jag strax efter att han gått bort, men det har legat tills idag, jag har läst om det många gånger och lika många gånger har jag gråtit lite till. Nu känner jag att det är dags att lägga sista handen på det.)


Lite vill jag ändå berätta om Mango. Han var sist kvar i kullen, helt i onödan egentligen då Camilo ringt och sagt att han var intresserad samt lämnat sitt telnr. (på den här tiden fanns det liksom inte en massa kennlar och valpar att välja emellan, inte lika många spekulanter heller för all del. Så det gällde att verkligen hålla koll på de få som hörde av sig och som var bra) Numret kom bort,,, trist nog. Och valparna flyttade den ena efter den andra, en tik skulle bo kvar, Maya- ochså Mango då, utan någon husse eller matte i sikte. Men, så ringer Camilo och undrar varför vi inte hört av oss, då var Mango 13v om jag inte minns fel, kanske 14. Camilo undrade lite över skillnaderna mellan att få hem en något äldre valp i jämförelse med en på 8v, naturligt nog, men efter att ha hälsat på Mango var han såld. Det blev alla som träffade Mango, trevligare kille får man leta efter. Han hade en enastående personlighet redan som valp.


Mango tävlade framgångsrikt med sin husse, både i lydnad och bruks. Tre första pris i lydnadsklass 1 och mao ett LP samt uppflyttad lägre klass spår. Genomförd MH med strålande resultat, utställd med CK, klubbmästare i lydnad 1999, vinnare av klubbens "Brains and Beauty trophy" 2001

Stoltare uppfödare än vad jag är över honom kan man faktiskt inte vara


1997-05-09 **** 2010-12-07

13år 6 månader och 29 dagar

LP1 Garpenborg's Mango

  

  

här en bild på Mango som 10åring, han var hos oss en stund när hans familj var på semester, en bild som jag tycker mycket om

  

Mango Vera och Yoyo från samma tillfälle, 2007 är året


  

på denna bild, oxå från 2007 testar Mango på agility för första gången hela 10år gammal. Superskoj var hans betyg!

  

här ser ni honom med husse Camilo i gränna 2001 när han vunnit brains & beauty titeln. 4år gammal och med många härliga år framför sig

   

dessa två härliga bilder är från ett besök här i augusti 2009, han hade då hunnit fylla 12år. Ännu gråare om nosen och lika vacker som alltid 


        

dessa sista tre är från hans 13års dag 9/5 2010

när vi svängde förbi med lite grattisgodis

  



Av Maria - 28 december 2010 22:00

Garpenborg's Rustubus

"Buster"

24/4 2002 - 30/7 2010

I somras gick Kristins Buster bort, han dog hastigt vid en ålder av lite drygt 8år. Jag skriver Kristin's Buster, för först och främst var han faktiskt hennes. Men han var många andras oxå, tack vare Kristin. Hon har varit så givmild med sin älskling, det är ovanligt, tom väldigt ovanligt skulle jag vilja påstå. Detta faktum gjorde honom unik. Kristin & hennes dåvarande sambo Daniel var nämligen inte Busters första matte&husse, utan dom fick honom som omplaceringshund. Kristin har dock i alla år låtit Busters första matte Lelle, vara med i Busters liv, dom har träffats och umgåtts och snabbt blev dom goda vänner- man kan säga tack vare Buster- men förstås mest tack vare Kristins öppna & givmilda inställning.

När Kristin & Daniel separerade beslöt dom sig för att ha delad vårdnad, exakt samma upplägg som med tvåbenta barn, och det har även det fungerat mkt bra.

I alla dessa år som Kristin haft Buster så har han krävt en hel del jobb av henne, bara det faktum att dom nog vägde ungefär lika mycket (eller lite beroende på vem av dom man tänker på) säger ju en hel del om hur mycket lydnad som krävs när man är ute och promenerar :-) Kristin har därför jobbat oerhört hårt med Buster och haft det där jäklaranamma som man måste ha som rottweilerägare, i alla fall om man vill vara en bra sådan.


Det har varit en fröjd för oss som uppfödare att få följa Buster på hans livsresa, och även om man alltid tycker att det är för tidigt när någon går bort så måste vi ändå säga att ett lyckligare liv än Buster haft hos sin Kristin, det går inte att få.

Tack Kristin, STORT tack för att du omfamnade denna omplaceringskille och gjorde honom till den undebaraste rottweilerpojke man kan önska sig! Ni var verkligen ett fantastiskt ekipage, ett ekipage som du styrde med kärlek & värme. Kram till dig från oss   


först bilder på Buster hos fotografen

    

sedan lite bilder från Buster & Kristins besök hos oss

Vera älskade Buster djupt, och faktum är nu när jag tänker efter- att hon bara har smitit från mig en enda gång- och det var i höstas för att hon ville hälsa på en rottweiler pojke-(jag kom ikapp henne, och vips försökte hon göra om det 2sek senare) kanske hon trodde det var Buster? Jag lutar åt att tro så.

        

Kristoffer blev även han kär i Buster, eller i alla fall i Busters svans :-)

       

   

och här, hans fina fina gravsten. Han vilar hos Kristins föräldrar. Godnatt Buster- vi är många som saknar dig!

    

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards