garpenblogg

Inlägg publicerade under kategorin L-kullen nr 2, född 2012: LUCILLE

Av Maria - 25 juni 2012 15:53

Lucille själv söker förstås bara efter ett bra hem :-) Idag är hon nästan 4veckor gammal och hon är stark och pigg  

Vi letar efter det där härliga hemmet som har både tiden och förståelsen för vad en liten rottistjej behöver. Vi prioriterar alltid engegemanget och viljan hos våra spekulanter!  Detta innebär inte att vi har något emot familjer som har erfarenhet av rasen eller en önskan att tävla, utan bara att vi lärt oss genom åren att det finns så mycket mer som ska stämma och att man ska akta sig för att sätta upp fasta fixerad krav.  Vi vill finna rätt hem till just Lucille och att vara fodervärd åt en tik är trots allt lite speciellt och det gäller att man noga funderar över vad det innebär.


Skriv några rader och berätta lite om dig/er så berättar vi mer om Lucille



   


Lussan är leveransklar den 25e juli



   

Av Maria - 15 juni 2012 17:31

ja jag skriver ett ! eftersom vi är så himla glada över att hon lever att varje litet steg framåt känns som en trissvinst :-) Hon är idag 16dagar och bilden är ifrån igår. Man brukar ju generellt säga att valpar öppnar ögonen runt 2v ålder. Det roliga är ju att staffevalpar sällan har tid att vänta så länge på att få se världen och följdaktligen pressar de upp ögonen runt 10dagar. Varje gång detta sker tänker jag: "Oj så tidigt" Vilket är lustigt i sig då vi nu haft fler staffekullar än rottiskullar och således borde vara vana :-)


Här är i alla fall bilder på Lucilles dag i livet när hon mer ser ut som en bullterrier än en rottis :-)


 


   

Av Maria - 12 juni 2012 17:36

kom hit och hälsade på henne igår. Det var inga andra än Ånnas husse & matte, Carlin & Lillan.

Glädjen var stor och ömsesidig  


 


 


 


 

här kissar Lucille på Lillans ben :-)

 

två fina tjejer   

     

pojkarna tackar för de små tennisbollarna och såpbubblorna och jag för det trevliga besöket. Hoppas ni kommer snart igen

kram på er!

Av Maria - 11 juni 2012 14:59

ett visst lugn infinner sig då. Älskar den där nöjda tystnaden


först en nöjd Lucille   


 

Ulla: en trött trebarnsmor   

 

En trött Ånna som tar en paus från sin lilla Lucille   

   


Av Maria - 10 juni 2012 23:45

Ånnas son blev hastigt dålig i onsdagsnatt, han fick plötsligt kraftiga kramper och dog väldigt fort. Går inte att påstå att det var någonting annat än rent ut sagt hemskt. Det var fruktansvärt. Matthias och jag beslöt oss för att bara låta honom ligga nära sin mamma och sedan var det till att bara finnas där brevid och genomlida den sista timmen med honom. Vi som precis kände att den första känsliga tiden för de två små i L kullen var över, de var båda starka och vitala. Tjocka och välmående.  Så händer detta. Kanske var hans låga födelsevikt ett tecken på att något inte var som det skulle trots allt, kanske överlevde han denna vecka tackvare att de bara var två och att förutsättningarna var de allra bästa. Vi har inga svar, utan står bara här kvar med faktumet att han ej längre finns.


Med tanke på att många människor läser det man skriver som fan läser bibeln så känner jag mig nödgad att kort förklara varför vi valde att göra så här. Annars hade man ju kunnat nöja sig med att säga att han dog. Som uppfödare möter man genom åren döden på många olika vis. När jag såg Labans kramper så förstod jag utan någon tvekan att han skulle dö. Han var i dödens famn redan, chocken var att det gick så fort. Från att vara en 7dagars livskraftig krabat så låg han där, döende. I den stunden måste man ta snabba beslut. Vårat beslut blev att ej åka in till närmaste akutmottagning för att avliva honom.

Av flera skäl.

Dels var vi osäkra på om vi ens skulle hunnit fram med Laban vid liv, vi visste inte heller hur Ånna skulle reagerat på om vi tagit bort honom från henne. Men framförallt var ju det enda sinnet han hade lukten. Att då beröva honom den enda lukten han känner till, dvs lukten av Ånna, under hans sista stund i livet kändes inte aktuellt. Ligga ensam i en låda i en bil i en färd mot avlivning på bagis,,,
nej.

På mindre än en timme fanns han inte mer, så fort gick det. Mellan kramperna somnade han, det gjorde dock inte jag. Där satt jag och tittade, fram till kl 03 när han plötsligt slutade andas. Då somnade jag där, brevid den decimerade familjen.

Ånna ägnade denna tid åt att vila och att tvätta Lucille.

Hon var till synes obrydd. Det är en tröst, naturens gång tröstar alltid.


Sedan i onsdags har det hänt massor här hemma. Det är ju det grymma med livet, det bara fortsätter, oavsett vem som dött eller vem som plågats. Ånnas husse & matte har varit lika ledsna som vi, och varje gång jag ringt dem svarar Calle med spänd stämma: hur mår Lucille? Jag har hittills kunnat svara att Lucille mår bra, hon mår än så länge bra och måtte hon fortsätta göra det!


Jag kommer nu blogga på om en hel del av de underbart roliga saker som hänt, dessa är nästan ännu mer underbara när man känner sig såhär sorgsen som vi gör nu.


Fine fine killen, vi önskar att du hade fått leva ett långt lyckligt rottweilerliv men vi tvingades nu säga hastigt farväl.

Hej då Laban, hej då.

nedan en bild på Laban där han var 4dagar gammal

 

och när vi ändå är inne på sorgligheter så är här två bilder som jag tycker är fina. Det är Kristoffer som var med vid delar av Ånnas valpning och som då såg de tre valpar som var dödfödda. På bilden har vi precis vägt en av de tre som ej levde och Kristoffer har lindat in den i en liten snutt tyg.

 

Han ville förstås prata lite om döden och han minns fortfarande hur det var när vår stora fisk dog, vi kom överens om att valparna säkert skulle träffa den stora fisken i himlen.

   

Av Maria - 31 maj 2012 12:10

här oxå lite bilder från före valpningen. Ånna bestämde sig att göra som fåglarna och sandbada lite :-)


 


 

Knappt man känner igen henne :-)

 

Kristoffer försöker hjälpa till att få rent henne,,,,ett arbete med till synes inget slut :-)

 


   

Av Maria - 31 maj 2012 12:02

fast då det var ett ganska dramatiskt  händelseförlopp med hela tre dödfödda valpar och nu två överlevande så har vi tvärtemot vad vi brukar, inte fotat dem ännu. Ånna & hennes bebisar ligger inbäddade i ett tjockt lager av bommul i form av omvårdnad av oss just nu. En skör liten familj är dom än så länge. Dom föddes igår, så de har klarat den första natten och båda äter bra. Ånna är oerhört omhändertagande och blir lätt oroad så vi försöker få alla att tassa lite på tå för hennes skull.

Istället kommer några bilder på Ånna från i helgen

choklad eller vattenmelon, svårt att bestämma sig för vad hon skall försöka sno från Alexander :-)


 


 

pussar är Ånna frikostig med

   


Av Maria - 29 mars 2012 15:19

idag var det dax igen för Ånna att möta sin Duke på uppsalaslätterna. Att dom gillar varandra skarp behöver man inte vara speciellt skärpt för att se :-) Dom röjde fram som bara dessa underbara kolosser kan. Dessutom kan jag berätta att dom båda var helt tysta- inget "rottissnack" sas utan helt knäpptyst. Bara det dundrande ljudet av deras tassar mot gräsmattan hördes, och efter ett tag även lite flämtande andning :-)


   


 


 


sedan en liten påtvingad paus i kärlekslekarna- Ånnas husse Carlin håller här i Duke en stund

 


en glad fin kille :-)

 


den fina Ånna

 


 


en Duke som kikar efter oss när vi packar in hans tjej i bilen

 


och här ser ni hur tjusig man blir i pälsen av kärlekslekar,,,,bad står på Ånnas schema

 


   

Presentation

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards