Ånnas son blev hastigt dålig i onsdagsnatt, han fick plötsligt kraftiga kramper och dog väldigt fort. Går inte att påstå att det var någonting annat än rent ut sagt hemskt. Det var fruktansvärt. Matthias och jag beslöt oss för att bara låta honom ligga nära sin mamma och sedan var det till att bara finnas där brevid och genomlida den sista timmen med honom. Vi som precis kände att den första känsliga tiden för de två små i L kullen var över, de var båda starka och vitala. Tjocka och välmående.  Så händer detta. Kanske var hans låga födelsevikt ett tecken på att något inte var som det skulle trots allt, kanske överlevde han denna vecka tackvare att de bara var två och att förutsättningarna var de allra bästa. Vi har inga svar, utan står bara här kvar med faktumet att han ej längre finns.

Med tanke på att många människor läser det man skriver som fan läser bibeln så känner jag mig nödgad att kort förklara varför vi valde att göra så här. Annars hade man ju kunnat nöja sig med att säga att han dog. Som uppfödare möter man genom åren döden på många olika vis. När jag såg Labans kramper så förstod jag utan någon tvekan att han skulle dö. Han var i dödens famn redan, chocken var att det gick så fort. Från att vara en 7dagars livskraftig krabat så låg han där, döende. I den stunden måste man ta snabba beslut. Vårat beslut blev att ej åka in till närmaste akutmottagning för att avliva honom.

Av flera skäl.

Dels var vi osäkra på om vi ens skulle hunnit fram med Laban vid liv, vi visste inte heller hur Ånna skulle reagerat på om vi tagit bort honom från henne. Men framförallt var ju det enda sinnet han hade lukten. Att då beröva honom den enda lukten han känner till, dvs lukten av Ånna, under hans sista stund i livet kändes inte aktuellt. Ligga ensam i en låda i en bil i en färd mot avlivning på bagis,,,
nej.

På mindre än en timme fanns han inte mer, så fort gick det. Mellan kramperna somnade han, det gjorde dock inte jag. Där satt jag och tittade, fram till kl 03 när han plötsligt slutade andas. Då somnade jag där, brevid den decimerade familjen.

Ånna ägnade denna tid åt att vila och att tvätta Lucille.

Hon var till synes obrydd. Det är en tröst, naturens gång tröstar alltid.

Sedan i onsdags har det hänt massor här hemma. Det är ju det grymma med livet, det bara fortsätter, oavsett vem som dött eller vem som plågats. Ånnas husse & matte har varit lika ledsna som vi, och varje gång jag ringt dem svarar Calle med spänd stämma: hur mår Lucille? Jag har hittills kunnat svara att Lucille mår bra, hon mår än så länge bra och måtte hon fortsätta göra det!

Jag kommer nu blogga på om en hel del av de underbart roliga saker som hänt, dessa är nästan ännu mer underbara när man känner sig såhär sorgsen som vi gör nu.

Fine fine killen, vi önskar att du hade fått leva ett långt lyckligt rottweilerliv men vi tvingades nu säga hastigt farväl.

Hej då Laban, hej då.

nedan en bild på Laban där han var 4dagar gammal

och när vi ändå är inne på sorgligheter så är här två bilder som jag tycker är fina. Det är Kristoffer som var med vid delar av Ånnas valpning och som då såg de tre valpar som var dödfödda. På bilden har vi precis vägt en av de tre som ej levde och Kristoffer har lindat in den i en liten snutt tyg.

Han ville förstås prata lite om döden och han minns fortfarande hur det var när vår stora fisk dog, vi kom överens om att valparna säkert skulle träffa den stora fisken i himlen.

 

Marianne

11 juni 2012 00:35

Men fan också, nu grinar jag igen... Det här med Ånnas valpar det känns, det gör det...

Och ni tog helt rätt beslut vad det gäller lille Laban, det enda rätta egentligen!

kram!

http://winniehurst.bloggagratis.se

 

Kristin och Buster

11 juni 2012 01:07

Fy vad orättvist livet är... men ni gjorde helt rätt som lät Laban få vara med sin mamma till slutet.
Nu håller jag alla fingrar och tår för lilltjejen och hoppas på att det ska gå bra för henne.
Tänker på er <3
Pussa på Ånna från mig.
Kramar från Kristin

http://garpenborgsrustubus.bloggagratis.se

 

Dorthe

11 juni 2012 05:00

Tänker på er men vet att ni tog rätt beslut... nu är han vid regnbågsbron det lilla hjärtat...kram

 

sisko

11 juni 2012 05:34

klart ni gjorde rätt,,,att åsamka mera lidande för båda valparna o Ånna skulle ha varit fel,,,,fina Kristoffer som lär sig tidigt att födas o dö går hand i hand,,,,

 

Carro/Blenda

11 juni 2012 06:10

Ett mkt klokt beslut, ni kunde inte gjort det bättre. Fy vad beklagligt med denna tiks valpar <3

 

Anki Watz

11 juni 2012 06:57

Så fint du skriver. Jag blir så berörd.Som alltid när något sådant händer frågar man sig, varför? En kvar av fem, det är inte rättvist. Hoppas den lilla tiken fortsätter växa sig stark och frisk. Kramar från mig.

 

Karolina

11 juni 2012 07:57

Vad fint skrivet och vad sorgligt att läsa. Tårarna trillar här med och det är väl just så att man är väldigt nära livet och döden på samma gång när man är med om en födsel. Hoppas nu att lilla flickan får finnas kvar och bli stor och stark! Hoppas att ni slipper fler sorgligheter, förstår att det måste varit oerhört svårt att bevittna Labans bortgång :-( Stora kramar från oss!

 

Danne

11 juni 2012 09:26

Tack för att du delar med dig av detta.
Otroligt fint skrivet.
Kram!

http://kennelsacredheart.blogspot.se

 

Tina

11 juni 2012 09:57

Jag grinar jag med,och tror att fisken och Laban kan ha riktigt kul när de träffas, och jag håller med Marianne - vad skulle ni annars gjort liksom...
Kram

http://wwww.tinric.com

 

Maria Nordin

11 juni 2012 10:15

Tänker på er...
Beundrar din styrka, Maria, i en sådan känsloladdad situation.
Tårarna bara forsar när jag läser ditt inlägg.
Så sorgligt men ändå jättefint avslut...

 

Marie-Louise W

11 juni 2012 10:46

Fy alltid tråkigt när en valp inte klarar sig men tyvärr en del av livet.
Mvh Marie-Louise

 

My

11 juni 2012 13:09

Håller med! Helt rätt och va fint er son tog hand om de andre valpen.. Hoppas det går bra för de andra valparna nu =)

 

Elin

11 juni 2012 14:09

Men nej :'( jag har tänkt så mycket på Ånnas valpar och undrat hur det gått och hållit tummarna. Så otroligt tråkigt med lilla Laban :/ Hoppas den sista valpen är stark och växer upp till en fin o stark rottistjej.
Och ni gjorde helt klart rätt som lätt lille stackarn få somna in hos sin mamma.
Stor kram till hela familjen

http://emblaoalte.bloggagratis.se

 

evalena

11 juni 2012 19:15

Så otroligt sorgligt...och ett bra beslut tycker jag. Ord känns så jobbiga i såna här situationer...vet bara att det gör ont. Du skriver så otroligt bra, Maria. Så fint du får ner dina tankar och delar med dig dina känslor.
Pussa den fina mamman från mig!

Maria

11 juni 2012 19:51

Tack, du är snäll du. Hon pussar tillbaka och kram från mig

 

Fia (Sofia Svanholt)

14 juni 2012 16:55

Åh, vad sorgligt... Men ni gjorde helt rätt, och det är bara med lång erfarenhet som man klarar att ta rätt beslut, och så snabbt också. Och sista bilden när K håller lilla valpen i händerna... Du skriver alltid så himla fint, Maria. Oavsett glädjeämnen eller sorgeämnen. Du borde verkligen "göra nåt av" ditt skrivande!
Vore skoj att ses nåt i sommar, kramar!

Maria

15 juni 2012 10:50

Men Sofia vad snällt sagt! Du har faktiskt en fin förmåga att lyfta andra människor- gissar att det är en av flera orsaker till att du är en sådan bra chef.
kram på dig- och jaaa klart vi borde ses. Vad sägs om att ni kommer till Kristoffers födelsedagsferre- vi tänkte göra en liten annorlunda grej- jag återkommer :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Under en heldag så kommer ni få prova på allt vad viltspår innebär.. ingen förkunskap krävs alls utan detta är en kurs inriktad just för nybörjare alt att man provat på lite men känner att man behöver ytterligare stöd.    Det är verkligen en perf...

Hej och varmt välkommen till Garpenborgs kennelträff fredagen 30e mars Här kommer vi försöka sammanfatta allt ni kan tänkas behöva veta inför dagen    Var? Stockholms Hundsportcentrum i Uppl.Väsby (vägbeskrivning i separat fil) När? Vi börja...

Den stolte fadern

HD:B ED:ua Öga:ua L2HGA&HC: Gen.clear BPH: genomförd, skottfast Mamma till kennelns K3 kull ...