Mamma, den här har jag gjort på dagis! Den ska hänga i granen så får man äta upp den när julen är slut

Gissningsvis höll han ut i 30 sekunder :)

Började ta form igår, märks verkligen att barnen blivit större för nu gick det plötsligt att göra detta tillsammans- så där som man liksom tänker sig att det ska vara Men nu- äntligen- kunde vi pyssla tillsammans och faktiskt prata lite oxå- tokmysigt!

Världens i särklass sötaste rottistjej heter Lucille och hon är just nu i garpenborgen och hänger lite med oss :-) Husse & matte har välförtjänt semester och vi får möjlighet att lära känna henne lite. Win win alltså :-) 

Började med en helt sjukt lång nervös väntan på att visum och pass skulle komma åter från ambassaden i Helsingfors. Trots att vi denna gång var ute i god tid så satte den finska postens strejk käppar i hjulet för oss. Passet och visumet låg där i vad jag gissar var enorma posthögar och ingen kunde riktigt svara på när vi kunde förvänta oss att få hem det. Vi vred på vartenda alternativ, skaffade ett tillfälligt pass på Arlanda och planerade att besöka någon ambassad på vägen ner och hoppas på hjälp,,,tyvärr verkar vitryska statsanställda inte vara några fenor på engelska och efter att ha fått luren i örat ett par ggr insåg vi att vi nog behövde inse att detta alternativ inte var det mest stabila.
Plötsligt meddelade finska posten att brevet lämnat Helsingfors 03.00 finsktid! Färjan gick 17 samma dag, ett febrilt letande mellan svenska instanser som samtliga skylde på varandra slutade med att Matthias missade färjan - vi gav upp och gick till sängs - vad är väl en utställning i Belarus liksom? :)
På fredagsmorgonen kollade vi ändå upp saken och plötsligt fanns brevet i Tomteboda! Panik uppstod och vi tryckte in alla hundarna och vad vi trodde var all packning i bilen- M for och hämtade sitt visum samt pass och sedan for han. Nu var resvägen plötsligt 200mil istället för ca 70 som det hade varit om han hade kunnat ta färjan, samt att chansen att hinna till lördagens bedömning var minimial.
Men vi chansade - mycket beroende på att detta ju är andra ggr vi försöker ta oss dit. Förra ggr gick det åt pipan då bilen gick sönder och visumet är kopplat bla till bilens registreringsnr,,,
Nervös väntan här hemma påbörjades och av olika anledningar har nervositeten Hållt i sig tills nu- mer om det senare - här en bild på det högt efterlängtade brevet :)

eller Vivi & Kalle snarare - trötta idag

till rasklubbstidningen Staffetten :)

såhär när julen närmar sig så händer det att jag med lite matthet i kroppen tänker på hur vi ska få till alla sju hundarna och de två barnen i soffan till det obligatoriska julkortet. MEN när jag nu råkade ramla över mina försök till det samma år 2010 så inser jag att det var galet mkt svårare då :-) Trots att det "bara" var två hundar så var ju barnen inte direkt fogliga :-)

Tänkte jag skulle bjuda på först det kort som liksom syns utåt och sedan alla kort på vägen fram till detta enda kort.

(Obs nu att barnen fick pauser, lockades med russin och annat gott, fick byta placering och tröstades! Dock grät Alexander direkt ändå två sekunder efter att ha blivit tröstad. Så ingen har blivit plågad, jag garanterar, om nu inte syskonbråk kvaliciferar in under den rubriken)