ligger på sjukhus, det var en leksak som inte ville lämna hans varma söta mage, dum leksak helt enkelt, som veterinären nu plockat ut

krya på dig killen!

ändå händer, ja då står man som uppfödare ofta handfallen och förstås ledsen. Sjuka hundar, vem vill föda upp sjuka hundar?

Precis, ingen, förstås.

Men så händer det, den där lilla härliga valpen man levererade insjuknar, som ung eller som vuxen, oavsett när det sker är smärtan oerhörd för hussar och mattar och för hunden förstås. Om hunden blir gammal och sjuk som nu Åsa & Davids fina Odessa, ja då är det förstås en stor sorg, men samtidigt fylls man av tacksamhet för alla dessa år man fått tillsammans, dels hundägare och hund men oxå som uppfödare med sin valpköpare.

För det måste jag säga att jag har enormt mycket att tacka min (vår) hobby för! Alla dessa människor jag mött och lärt känna, alla dessa vänner jag fått via hundarna. Inte bara valpköparna utan många andra förstås, uppfödarkollegor, veterinärer, kurskamrater, kommitté/Styrelse kompisar osv osv

Alla är dom en del av den värld man själv tillhör.

Lite sentimentalt? Javisst, men jag må vara ursäktad en dag som denna.

Men åter till att sitta i den sitsen att man faktiskt fött upp en hund som blivit sjuk. När man läser detta inlägg: www.winniehurst.bloggagratis.se så vill man faktiskt bara be så många som möjligt att läsa det!

och SNÄLLA lämna blod till projektet i Finland! snälla snälla

för kunde man hitta genen så skulle framtida staffeägare slippa, i alla fall en sjukdom!